Husen är gigantiska, bilarna nya, barnen bär välstrukna kläder från renommerade modehus. Knallar du gatan upp, hittar du vackra trädgårdsinstallationer gjorda av flitiga, underbetalda, öststatsfingrar. Kvarteren är fyllda av motsägelser och monument över en mänsklig förmåga att nästan alltid falla in i mönster som handlar om att kategorisera och inordna sig i någon typ av hierarkisk värdeordning. Jag älskar att bo där. Faktiskt. För det är roligt att se när pappan med högst status har röda byxor på sig när han hämtar på dagis, inte för att det är något fel på röda byxor, utan för att du vet om ett par veckor kommer någon annan pappa också ha röda byxor på sig. Svaga dagar, dagar när man inte duger till något och man känner att knackningen på axeln är nära, då kan jag också falla in i liknande mönster. Kan få svensson-panik över gräsmattans ogrönhet eller vår patetiska avsaknad av plattsättning på garageuppfarten. Ganska snabbt förstår jag att en liknande panik givetvis kan bli mycket dyr, både ekonomiskt och psykiskt, hur gör man för att allltid vara på topp och alltid glänsa, jag ser ett gäng lösningar: Antingen gör man det: man tjänar mest, vet bäst, köper rätt, ordnar sin tomt, kör rätt bil, knullar mest, älskar bäst eller så kör man den andra lösningen: belånar sig, låtsas att man vet, härmar och får det att låta som man är en ödmjuk person med liderligt kärleksliv. Eller så skiter man i normerna och är sig själv.

Ok, nu tänker ni att jag kan ta mitt pretentiösa skitsnack någon annanstans. Absolut, klart jag kan, men jag önskar att fler sket i normerna och var sig själva, men jag tror ångesten att inte passa in är för stor hos många, vilket tvingar en hel del människor leva liv de inte alls är nöjda med. Om man tar det till synes bästa från alla olika människor och deras liv och bygger upp en målbild av de olika delarna har du skapat något ouppnåeligt.

Sen slår det mig. Aj. De kanske inte gör det för sig själva. De kanske gör det för att de är rädda att barnen ska hamna utanför. Det kanske är vi som är de som inte förstår. Kanske förstör jag för mina barn genom att inte ha två bilar, stenläggning på garageuppfarten, röda byxor, måttbeställda plisségardiner. Herrejävlars, ja det kanske är så det är, att man ska inordna sig i normer och strukturer för att ens barn ska slippa få skit för det. För barn kan ge varandra helvete om saker och ting inte är som det ska vara.

Då tänker jag på pappa. Han är ärligt ödmjuk och intresserad av andra människor, har aldrig förstått tjusningen i att vara någon man inte är. Jag har en hel del stora baksidor, det ska gudarna veta, men idag är ju de bra delar pappa gett mig klart mer värda än eventuella normer om vilka föräldrar som körde Volvo 740. Så bara för att det känns bra ska jag köra mina ungar vart de än behöver på helger och kvällar och hämta tidningen i kalsonger på söndagsmornarna. Hur de runt omkring mig väljer att strukturera sina liv tänker jag inte lägga större vikt vid än att försöka glädjas med dem när bra saker händer och tänka på dem när jobbiga saker händer. Jag har för mycket skit i huvet redan för att jag ska orka spela enligt någon regelbok jag inte har koll på och som man antagligen aldrig kan leva upp till ändå.

1. Jag ska aldrig mer flytta en flyttlåda
2. Jag ska jobba 30 år till

Jag hatar verkligen att flytta och bära, det är bara skit, man vet att i början går det fort när man kör de stora möblerna, men sen står man där med smått skit som på nåt obehagligt sätt lyckas fylla en hel lastbil. Det är ALLTID så. Så nästa flytt kommer jag gladeligen leja bort, sen ämnar jag inte flytta nåt mer i mitt liv, och blir det så så får barnen eller någon annan anlitad bära och kånka, jag ska aldrig mer flytta en flyttlåda.

Under flytten slog det mig att det är exakt 10 år sedan jag började jobba på UDAC och startade min nuvarande ”karriär”, kort därefter slog det mig att jag ska jobba 30 år till innan det är dags att fundera på pension. Så vilka slutsatser drar man av det då? Ja, inte kan man bromsa in när man är 35, även om det är lätt att bli bekväm i yrkeslivet när barnen flockas och utgifterna för hem och liv ökar stadigt. Men inte kan man sluta ta risker och möta utmaningar bara för att man blivit förälder och bygger hus? Nej, jag måste nog snart göra nåt radikalt val som tar mig bort från den Comfort Zone jag nu är i, annars dör jag nog mentalt innan 45. Jag har ett par roliga grejer på G, två yrkesrelaterade och två privata, mer om det sen. Tills dess, rock on.